Sagan om trollet August och lillasyster Flora
Det var en gång ett litet troll som hette August. Han hade stora, nyfikna ögon, en lurvig mössa och en ännu lurvigare nyfikenhet. August bodde på Hammarbacken, i ett litet mossigt trollhus som låg inbäddat mellan två stora stenar. Här bodde han tillsammans med sin mamma Angielina, sin pappa John och sin busiga lillasyster Flora.
Runt Hammarbacken bredde den stora skogen ut sig – full av gamla träd med knotiga grenar, mjuka mossmattor, och hemliga små stigar som bara trollen kände till. Och inte långt därifrån glittrade vattnet i Edsviken, där solen ofta målade silverstråk över ytan.
En morgon i skogen
En dimmig morgon vaknade August av att Flora drog i hans arm.
– Auuuugust! Vakna! Jag hörde något i skogen! viskade hon ivrigt.
August gäspade och sträckte på sig. Flora brukade höra mycket – ibland lite för mycket – men just den här morgonen lät hon extra säker.
De smög ut genom trollhusets lilla trädörr. Doften av fuktig mossa och tallbarr fyllde luften.
– Lyssna! sa Flora.
Och mycket riktigt – långt borta hördes ett svagt klingande, som små stjärnor som slog mot varandra.
Jakten på det klingande ljudet
De följde ljudet längs stigen, förbi den gamla tallen som lutade åt sidan, förbi bävern Bengts damm och ända ner mot vattnet. Det var nästan helt vindstilla, och Edsviken låg spegelblank.
Vid strandkanten såg de något märkligt: en glittrande snäcka som låg och pulserade som om den bar på hemligheter.
– Tror du det är en skatt? frågade Flora och sträckte fram handen.
– Jag tror det är något ännu bättre! sa August.
När Flora rörde vid snäckan lyste den upp och plingade till – samma ljud som de hört i skogen.
Plötsligt började marken skaka lite, och ur snäckans ljus steg en sjöälva, med hår som såg ut som rinnande vatten och klänning av skum.
– Tack, små troll, sa hon. Jag tappade min snäckklocka i nattens storm. Det är den som väcker sjön varje morgon.
August och Flora såg på varandra. De hade väckt Edsviken!
Belöningen
Som tack fick de en vattenpärla, liten som ett knappnålshuvud men skimrande som månsken.
– Den här pärlan låter er höra skogens röster när ni behöver hjälp, sa sjöälvan innan hon försvann i en virvel av glitter.
August stoppade pärlan i sin ficka och log mot Flora.
– Det här berättar vi inte för någon, sa han.
– Inte ens mamma? frågade Flora.
– Okej… kanske för mamma. Men bara om hon bakar blåbärskakor samtidigt.
Och så gick de hem genom skogen, hand i hand, medan pärlan i Augusts ficka glimmade i takt med deras steg.
Slut – eller början på nästa äventyr?
För på Hammarbacken, där skogen möter vattnet, finns alltid nya mysterier att upptäcka. Och två små troll som älskar äventyr.
Abborren från Abborrberget
En solig eftermiddag, när himlen var klarblå och vattnet låg nästan helt stilla, bestämde trollet August och hans pappa John att de skulle gå ner till vattnet vid Abborrberget för att fiska.
Abborrberget var ett av deras favoritställen. Stenen var varm av solen och stack ut som en liten udde över det glittrande vattnet. Här kunde man sitta länge och bara titta på små krusningar på ytan, lyssna på fåglarna och känna doften av sjö och skog.
John bar med sig sitt flugspö, elegant och smidigt, medan August stolt bar sitt metspö som han fått av mamma Angielina. Han höll det så varsamt som om det vore gjort av guld.
– Idag, pappa, sa August och sken upp, idag känner jag att det nappar!
John log och klappade honom på axeln.
– Det hoppas jag, lille vän. Men fiske handlar om tålamod. Man ska lyssna på vattnet och låta det berätta när fisken är redo.
August nickade allvarligt, även om han egentligen mest ville fånga en fisk nu direkt.
Vid vattnet
De satte sig på varsin plats på klippan. John började kasta ut sin fluga med långa, mjuka rörelser som fick linan att dansa i luften. August doppade försiktigt sin metkrok i vattnet och satt sedan helt tyst, som pappa lärt honom.
Och det dröjde inte länge innan August ryckte till.
– Pappa! Pappa! Något drar!
John vände sig om, överraskad.
– Så snabbt? Håll i nu!
August tog ett ordentligt grepp. Spöet böjde sig mer och mer – det här var ingen liten fisk! Vattnet plaskade, och August fick kämpa så att hans små trolltår nästan gled på klippan.
– Du klarar det! ropade John, redo att hjälpa men ändå låta August göra det själv.
Ett sista plask – och där!
Upp kom en stor, stolt abborre, större än någon August någonsin sett.
Fiskens rödorange fenor glänste i solen.
Augusts ögon blev stora som kastanjer.
– Pappa! Jag fick en! Jag fick en riktig abborre!
John skrattade högt av glädje och gav honom en varm, stolt kram.
– Det gjorde du verkligen, August. Du är en naturtrollfiskare!
Tillbaka på berget
De satte sig på stenen tillsammans, och August fick hålla i sin fångst medan John tog en bild så att mamma och Flora skulle få se.
– Den här fisken**, sa John**, kommer du aldrig glömma.
August log bredare än Edsviken själv.
Och så satt de där ett tag, bara trollpappa och trollson, och tittade ut över vattnet som glittrade ikapp med deras stolthet.
Angielinas Blommor och Floras Första Skörd
Medan August och pappa John satt på Abborrberget och fiskade i solskenet, hade mamma Angielina och lilla Flora också en viktig uppgift denna dag – att ta hand om trädgården på Hammarbacken.
Angielina älskade sina blommor. Varje vår planterade hon nya sorter, och varje sommar och höst stod hennes rabatter i full färgprakt. Flora, som fortfarande satt bekvämt i sin bärsele, brukade följa med och titta nyfiket på allt mamma gjorde.
– Idag ska vi både plocka blommor och skörda, sa Angielina och log mot Flora som sträckte sig efter en prasslande blomma i vinden.
Bland blommorna
Det doftade av ringblommor, lavendel och höstaster. Angielina visade Flora varje blomma, och Flora svarade med små glada ljud och ivriga handrörelser.
– Den här är gul… och den är lila, berättade Angielina medan Flora försökte klappa bladen med sina mjuka vantar.
Plötsligt fick Angielina syn på något stort och grönt som låg gömt under de breda bladen i rabatten.
– Flora! Titta här!
Hon böjde sig ner, lyfte undan några blad – och där låg en stor squash, glänsande och perfekt mogen.
Floras ögon blev runda som två små pärlor. Hon sträckte ut handen så långt hon kunde.
– Ja, du får hålla i den, skrattade Angielina och gav henne den mindre av de två squasharna. Flora tog emot den med stor koncentration, som om hon bar på en magisk skatt.
Blommor och skörd hem till huset
Med en bukett blommor i ena handen och squasharna i korgen gick Angielina lugnt tillbaka mot huset. Flora satt nöjd i bärselen, tuggade lite på sin vante och höll fortfarande hårt i sin squash som om hon aldrig tänkte släppa taget.
När de kom hem lade Angielina blommorna i en vas och ställde squasharna på köksbordet.
– Idag har du varit en riktig trädgårdstrollunge, sa hon mjukt och pussade Flora på huvudet.
Och medan vinden prasslade i träden utanför, visste Angielina att det inte fanns något bättre än att dela sina blomsterstunder med sin lilla flicka.
Draken som bara ville leka
När mamma Angielina och lilla Flora plockade sina blommor bland lupinerna och prästkragarna, hördes plötsligt ett djupt brummande ljud bakom dem.
Angielina frös till. Flora slutade bita på sin vante och stirrade med stora ögon.
Ut ur buskarna kom en stor röd drake, med glansiga fjäll, runda vänliga ögon och en svans som slingrade sig fram över marken. Men det visste inte Angielina och Flora än — de såg bara draken.
– Ååh… oj då… viskade Angielina och höll Flora tätt intill sig.
Flora gjorde ett litet pipigt ljud och höll hårt i sin squash.
Draken blinkade försiktigt och tog ett steg framåt.
– Roooaaar…? sa draken på sitt allra vänligaste sätt.
Tyvärr lät hans vänligaste sätt fortfarande ganska läskigt.
Just då hördes ett rop från stigen:
– MAMMA! FLORA! JAG KOMMER!
Det var August som kom springande, fortfarande lycklig över sin nyfångade abborre men nu redo att försvara sin familj. Han höjde sina små trollarmar och ropade:
– STICK, DRAKE! MIN MAMMA OCH MIN SYSTER ÄR INTE SNACKS!
Draken hoppade till av ljudet och vek ihop sina vingar.
– Förlåt! Förlåt! Jag ville inte skrämmas! pep han med en förvånansvärt pipig röst.
Angielina och Flora stirrade. August stannade upp mitt i sitt hjältepåslandeland och blinkade förvirrat.
– Va? sa han. Kan du… prata?
Draken nickade ivrigt.
– Jag är inte farlig. Jag såg att ni plockade blommor och… och jag vill också vara med! Jag har inga vänner i skogen. Ingen vill leka med en drake…
Han tittade ner i marken och en liten rökpuff steg ur hans näsborrar, som om han suckade.
Angielinas rädsla smälte bort på en sekund.
– Men lilla vän, sa hon mjukt. Klart du får vara med om du vill. Alla ska få leka.
Flora sträckte ut handen och klappade draken på nosen. Han såg ut att bli så lycklig att han nästan glömde att hålla inne sina små eldgnistor.
August skruvade lite på sig och sa sedan:
– Okej då… men bara om du lovar att inte äta upp någon. Och inga eldar nära mammas rabatter!
Draken nickade som om det var världens viktigaste löfte.
– Aldrig! Jag lovar!
Och så blev den stora, röda draken en del av deras lek. Han hjälpte till att bära blommor med sin svans, blåste en liten varm vind som torkade daggen från marken, och Flora skrattade så mycket att hon nästan tappade sin squash.
När dagen var slut satt alla tillsammans på Hammarbacken — trollen, draken, blommorna och dagens skörd — och det kändes som att världen blivit lite större och mycket vänligare.
För ibland är de som ser mest skrämmande ut just de som behöver en vän.